Hur ärlig ska man våga vara?

Det här är något jag funderar rätt mycket på då jag skriver i bloggen. Hur mycket ska man egentligen våga "blotta" sig? VEM skriver jag i bloggen för, de som läser eller för min egen skull? 
 
I dag skriver jag för min egen skull i alla fall ... sitter och tittar på "Kroppshets" med Mia Skäringer på SVT Play och många tankar och känslor bubblar upp i mig...både bra och dåliga ...  
 
Kommer ni ihåg ... 23/10 2008 ... den dagen tog jag min första Shake ifrån Cvp. Jag tyckte de var sååå äckliga, men hade köpt för 2 veckor och tyckte att de var så dyra, så jag satt här och tvingade i mig, och sköljde ner dem med vatten. Mannen bara tittade på och skakade på huvudet... det stora felet jag gjorde var att jag köpte alla möjliga smaker, svampsoppa, grönsaksoppa, kycklingsoppa - jag som inte ens äter vanlig soppa och ALDRIG tyckt om det - hur tänkte jag där?!? 
 
Hur som helst tvingade jag i mig dem och efter första veckan stod vågen på -6,5 kg! Ja, självklart triggade det igång mig. Och efter 2 veckor hade jag bestämt mig för att kakaoshaken var den bästa och jag gick över på att bara äta den, 3 ggr/dag. Ja, efter 7 månader hade 67 kg förvsunnit - heeelt galet!!! 
 
Och visst var det väl bra, men var det hälsosamt? Inte särskilt. Det blev också helt galet i huvudet, då man helt plötsligt märkte att man blev behandlad annorlunda. Gick jag in i en butik så var jag helt plötsligt "någon", jag blev sedd på ett helt annat sätt, och det här gjorde mig arg - riktigt arg! Jag hade svårt att äta vanlig mat, väldigt svårt. Kunde inte svälja vissa saker och helt plötsligt kretsade ALLT om vad jag åt och inte åt. Och jag fortsatte med shakerna. 
 
Argast var jag nog över då jag fick kommentarer som "Men vad skönt det måste vara", "Vad lycklig du måste vara" ehhh ... nej, jag är precis SAMMA MÄNNISKA, men i en annan kropp? Varför var jag då inte lycklig? Att helt plötsligt inse att det här vart ju inte som jag trott i hela mitt liv, ni vet "om jag bara blir smal så ..." 
 
En annan sak som väl borde vara nyttig var att jag tränade väldigt flitigt. Och då menar jag VÄLDIGT flitigt. 2 tim på gymmet varannan dag, och däremellan sprang jag i skogen och/eller gick på pass. Och sedan började jag ju även att boxas, vilket jag verkligen saknar idag. Var detta verkligen nyttigt? Var det egentligen inte så att jag bara la över mitt "beroende" på att träna? 
 
Helt plötsligt började jag med något som jag aldrig provat förut: helt plötsligt kunde jag komma på mig själv med att stå och stoppa fingrarna i halsen. Med eller utan engångshandske. Såg även på "Oprah" om en med bulimi som tog skaftet på en tandborste ... jomen BINGO - där stod jag ... MEN: Jag har ett "Handikapp", och det ska jag vara j-kligt glad över: Jag kan inte kräkas. Jag har någon slags "spärr" som gör att jag kräks inte. Varken då eller när jag är magsjuk. Det händer kanske en gång på 10 år att jag kräks, och det är ingen överdrift! Så jag är ju en väldigt "dålig" bulimiker måste jag ju säga: det gick bra att stoppa i sig, men den andra delen, kräk-delen, fungerade inte... ja, ni förstår jue ... 
 
Jag såg ju till att få en bukplastik och ta bort all lös hud på magen, något jag är väldigt tacksam över. Men efter den operationen tänkte jag att jag måste gå upp lite i vikt, för jag trivdes verkligen inte! Jag kände mig BENIG, och det gjorde ont att tex sitta med benen i kors, och jag har ju aldrig känt det där förut. Så jag gick upp lite. Och det gick bra. Jag tränade och trodde väl att jag mådde rätt bra, även om jag bara lurade mig själv. Hjärnan var fortfarande "Sjuk". 
 
Sedan fick jag min whiplash, 2013, och 2014 började min högra arm krångla, och ... ja, sedan har det ju bara gått utför ... och vikten har gått uppför. Jag försöker träna lite då och då, men det är svårt då man har värk. I våras började jag med viktväktarna och det gick riktigt bra. Jag tänkte att jag måste äta mat. Min hjärna måste lära sig att det ÄR inte farligt att äta mat. Riktig mat. Till och med potatis och pasta - men i rätt mängd. 
 
På semestern tänkte jag att jag inte skulle tänka så mycket på vad jag åt och drack alls. Och då jag kom hem tog jag ett beslut, att jag INTE ska äta någon mer shake. Jag MÅSTE komma ifrån dem. Så efter det har jag faktiskt hållt mig ifrån dem. Då vi kommer hem ifrån Zakynthos den 3/10 så är det viktväktarna som gäller igen. Då börjar allvaret igen - men på ett "bra" sätt. 
 
Missförstå mig rätt nu: det är absolut INGET FEL i att äta shakes. Men för mig var det ju bara att "föda" min ätstörning. Och man ska inte gå på enbart 3 shakes/dag i 7 månader. Galet! Men jag klandrar ingen annan än mig själv, för jag blir så här - jag går ALL IN när jag gör saker och ting. Och det hade inte hjälpt om någon sagt till mig att jag inte skulle göra så, jag hade gjort det ändå.(Allt eller inget = titeln på min kommande bok). 
 
Däremot har jag ju hjälpt många att gå ner i vikt just med hjälp av dessa shaker, men med min egen historia har jag varit väldigt noga med att man ska börja blanda upp med mat ganska snart. Självklart vill man ha den där kickstarten, för det ökar också motivationen, men sedan är det dags att börja äta, men på rätt sätt. 
 
Sedan så ser jag detta program på tv och inser: Jag är inte frisk för 5 j-la öre! Jag har preciiis samma knasiga tankar och störningar som innan. Men: jag har kontroll över det på ett annat sätt, och jag är nu mer medveten om det. Men frisk? Neheee du, det är jag då rakt inte. 
 
Däremot har jag tänkt så här: DÅ jag fyller år nästa gång, då fyller jag ju faktiskt 50. Den dagen måste jag ta och sluta jaga det här med vikt. Då ska jag LÄGGA AV och bara vara NÖJD med den jag är! Jag kan inte lägga mer tid på att må dåligt över det här. Jag är jag, och ingen annan. Det är slut på det här med att "straffa" sig själv, slut med att vara missnöjd över hur kroppen ser ut. Nej, nu är det jag som ska TA ÖVER min hjärna och försöka tänka mig frisk... eller åtminstone NÖJD... och allt det här kom ju upp under det här programmet på svtplay - TACK Mia Skäringer - för även om jag nästan gråter emellanåt då jag ser det, och känner mig väldigt sorglig över hur jag straffat mig och förstört mycket för mig själv i mitt liv, så får det mig att känna saker, positiva saker! 
 
Ja hur var det nu då ... har jag blottat mig för mycket nu? Blottat mig för vem? Nej just ja ... jag skrev det här inlägget för min egen skull, så då spelar det ju ingen roll vad andra tycker. 
 
Må så gott - och titta på "Kroppshets" oavsett om du har viktproblem eller inte, den säger så mycket hur vridet det faktiskt är i vårt samhälle. 
 
kramiz