En dag i mitt liv ...

Ja, idag är det en "sån" dag, en sån dag som det oftast är i mitt liv ... vaknar, känner direkt: Värk i vänster armbåge, värk i höger armbåge -shit! Jag som hade så många planer för idag. Jag som skulle/ville göra så mycket? 
 
Det är snart 4 år sedan jag började få ont, i höger armbåge. I juni är det 4 år sedan jag till slut (efter påtryckningar av mina kära kollegor på jobbet) gick till läkaren. Och blev sjukskriven ... 
 
Då värken höll i sig bestämdes det till slut att jag skulle opereras. Fick träffa en superbra ortoped, som skulle förlänga senan i underarmen. Operationen gjordes på skärtorsdagen, och senan blev 7 mm längre. Men ... värken höll i sig, även efter konvalecensen. Jaha, först hade man en idé om att ag fått CRPS, men som tur var så avskrev man det efter några månader. Och så blev det en andra operation, av en av Sveriges bästa handkirurger (var fö han som "uppfann" den första operationen). Men nu frigjorde man muskelfästet i armbågen och skrapade rent där. 
 
Men ... smärtan fortsatte. Och så fick jag det roliga beskedet: "Ibland kan det bli så här. Ibland kan det gå över med tiden, och ibland håller det i sig" JIPPIE - NOT!!! 
 
FK tyckte: "Säg upp dig och gå på a-kassa! (???) Men: Jag HAR ett jobb, ett jobb jag TRIVS med och ett jobb som VILL HA MIG KVAR!?! Är det då bättre att jag säger upp mig??? 
 
Men: Så blev jag antagen till "Framtida Ledare"-kursen hos Handels och kunde ta tjänstledigt ett halvår. Jag har även samlat på mig en hel del förtroendeuppdrag inom Handels under dessa år, så att jag nu kan blanda mitt jobb med fackliga uppdrag. 
 
Kursen tog slut, och jag blev sjukskriven på nytt. Och nu har ju vänsterarmen fått jobba extra mycket så den gör ont den med ... och i Dec säger FK: "Säg upp dig och gå på A-kassa" TROTS att min arbetsgivare och jag gjort upp en plan, en plan som vi tror på, hur jag ska kunna trappa upp på jobbet. 
 
Visst: Jag kommer inte kunna gå tillbaka till mina 85% i butiken, men ihop med de fackliga uppdragen så kan vi få det att fungera.
 
Jaja, tillbaka till min dag ... vissa dagar går bättre, men oftast går de tyvärr sämre. Och den här värken kan ju få vem som helst att bli deprimerad, även om jag verkligen försöker "välja gläjde" då jag vaknar. Då man lever med smärta 24/7 blir det lätt så att man liksom blir "van" vid smärtan. Jag kommer helt ärligt inte ihåg hur det känns att INTE ha ont, och smärtan har blivit min vardag. 
 
Men: Jag ska INTE GNÄLLA - det finns värre saker här i världen!!! 
 
Ville bara berätta ...  :)