0

Ibland blir det bara för mycket ...

Det har gått några dagar nu, sedan dotterns vän försvann.
 
Under dessa dagar har jag sett dottern A under väldigt korta stunder då hon varit hemma och bytt kläder. I dag kokade vi 2 termosar med kaffe som de kan ha då de sitter där vid minnesplatsen de upprättat ute hos hans pappa. Och igår tog hon med sig en gravlykta som blivit liggandes här hemma, en hjärtformad "sten" med ordet "Kärlek" på och ett liggunderlag så de har något att sitta på då de sitter där. 
 
Hon har tagit på sig rollen att se till att alla andra mår bra. Hon "flyr" ifrån sina egna känslor och jag tror hon är rädd för att bli lämnad själv med sina egna tankar, därför sover hon även hemma hos vännen P och de behöver varandra just nu. De stöttar varandra. 
 
Minnesplatsen blir bara större och större. Hans mor har i af sagt till dem att ALLA är välkomna på begravningen, och det tror jag blir bra, så de får ett riktigt avslut. 
 
Går in på hans FB emellanåt och ser allt fint som alla skriver, bilder de lägger upp och det SMÄRTAR i hela mammahjärtat ... Jag vill hjälpa, men kan ju inte göra annat än att finnas här. Men det är så sorgligt att se dem behöva gå igenom all den här smärtan. Ändå så är det ju just det de behöver, de måste få känna sorg, ilska, förvirring, men också gemenskap. 
 
Hur kan en så ung människa välja att avsluta sitt liv? De trodde ju att de hade hela livet att ses, att säga allt det där de ville säga, att ha allt det där roliga som de redan börjat ha tillsammans ... nej, det är helt ofattbart och självklart är deras frågor många. 
 
I går tog "Fältarna" kontakt med A och sa att de ska ha en samtals-kväll nästa vecka dit alla som vill får komma och prata med sådana som är utbildade. Hon tog tacksamt emot den informationen. Jag är väldigt glad att de tänkte på alla dessa som INTE går i skolan längre. De har inget naturligt "Skyddsnät" som fångar upp dem, utan de står där ensamma med sin sorg och saknad. Så vi är superglada över att de tog kontakt. 
 
Själv vet jag inte hur jag ska bete mig riktigt...det gör så ONT att se hur de lider, hur de önskar att han ska komma tillbaka... och då jag tänker på det nu så rullar tårarna ... kan inte hjälpa det, för hela den här historien är som ett stort svart hål, där det inte finns någon riktig botten  - och mitt där i befinner sig min dotter och hennes kompisar ... 
 
...men jag finns här, det vet hon, och jag längtar tills hon kommer tillbaka och börjar må bra igen ... 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: