1

2,5 veckor...

...tiden bara springer förbi ... Tåget avgår ifrån perrongen, men jag står ensam kvar och stampar...
 
Var till Täby Centrum och helt plötsligt mötte vi 2 poliser varav den ena hade ett automatvapen hängande på sin högra sida. Det gick som en iskall stöt genom hela mig, jag blev yr och fick svårt att andas, men lyckades hålla undan painikattacken ... Likadant blir det om någon kommer springande -jag scannar av området direkt. För att inte prata om sirener. Panik, panik PANIIIIIK!!! Pulsen går i 290 och inombords känner jag mig så tom ... tom på allt. 
 
Psykologen säger att min hjärna fortfarande är på flykt. Och för att få bort det måste man helt enkelt "mata" den med lugn. Därför har jag bestämt mig för att gå på Drottninggatan så fort tillfälle ges. Och för varje gång kommer jag närmre normaltillståndet. 
 
Fick i af sömntabletter så jag nu kan sova. Känns skönt och jag sover så djupt att jag inte drömmer, eller i af kommer jag inte ihåg några drömmar. 
 
Ja, så är läget just nu...
kramen
 
0

Stockholm 2017-04-07 kl 14:53

Den här veckan som gått har jag och mina kurskamrater varit inne på Handels avd 20, på Upplandsgatan, och jobbat. I går var det Sara, Martin och jag som var där. 
 
På lunchen gick vi upp till Drottninggatan och in till Hubbes, som ligger på innergården vid Centralbadet. Solen sken och det var en underbar vårdag, så vi beslöt oss för att sitta ute och luncha. Supermysigt! Då vi gick tillbaka och gick förbi de stora betonglejonen som står där själva "gågatan" börjar så tänkte jag faktiskt: "Vad bra att de där står där, de lär ju vara svintunga att flytta på..."
 
Efter lunch avvek Martin, för att resa hem till Gotland, och Sara och jag satt kvar och jobbade. Vid ca 14:40 gav jag upp. Det kändes som att jag var "klar" för dagen. Men Sara ville ringa lite till, så jag passade på att städa lite medan hon gjorde klart. 
 
I vanliga fall brukar jag gå upp på Drottninggatan då jag åker hem, för att det är lite mysigt att gå där bland butikerna, och kanske ramlar man in och shoppar lite ... men nu gick vi Vasagatan, då vi gick tillsammans och skulle till Centralen. Det första vi såg var en brandbil med blinkande ljus och en skylt på taket som det stod "Olycka" på. Det var fullt med sirener, helikoptrar i luften och väldigt mycket folk kom ner ifrån Drottninggatan. En dam tittade mig i ögonen och sa. "Man ska inte vara här nu - jag vill inte vara här nu!" och hennes blick borrade sig liksom fast i mig. Det var då jag förstod att det var något väldigt allvarligt som hänt/hände. Sedan hörde vi någon säga "En lastbil mejar ner folk ..." och vi skyndade oss fram, tillsammans med alla andra människor. Det var poliser, brandmän, några som såg ut som typ "militärer" (poliser). Framme vid centralen var det kaos. Folk sprang åt alla håll och jag säger till Sara: "Jag måste ringa dottern F och berätta att jag är okej": Jag ringer och i andra änden hör jag dottern helt hysteriskt: "Mamma!!! Var är du???" Det visar sig att hon och 2 kompisar varit i stan och flytt ut på Kungsholmen. Och när hon nu hörde att jag var vid Centralen blev hon ännu mer hysterisk: "DÄR ska ni INTE vara, mamma spring därifrån, det kommer att smälla mera!!!" 
 s
Sedan gjorde jag något väldigt knasigt (som jag kom på så här i efterhand): Sara och jag sa hej då och skiljdes åt... varför lämnade jag Sara där ??? Varför sa jag inte åt henne att följa med mig? Ja, ingen aning faktiskt .?
 
Och det kom flera svartklädda män (insatsstyrkan) springande med dragna automatvapen och skrek: "Spring härifrån det är farligt att vara här!!!"
 
Hur som helst skulle jag ta mig upp vid trapporna som leder upp till Klarabergsgatan, men då jag når trapporna kommer folk och springer ner, i panik ... jag stannar upp, har hela tiden F i telefonen som skriker åt mig att jag måste därifrån ... till slut slutar folk strömma nerför och några går upp för trappan. Jag stannar för att se vad som händer med dem, men det verkade lugnt. Då gick jag upp jag med och sprang vidare ut till Kungsholmen. Någon (polisen?) Sa att vi skulle gå ner till vattnet för att komma bort ifrån de trafikerade vägarna. Hjärtat pumpade i minst 290 där jag sprang och tänkte hela tiden: "Jag måste hitta F!" Och då såg jag henne, hon sprang emot mig och äntligen fick jag krama om henne.
 
Men, sedan fortsatte vi fly. Det var som ett lemmeltåg där nere längs vattnet. Vi skyndade oss, men helt plötsligt kommer folk och springer emot oss och säger att vi inte kan gå åt det hållet, då det var skottlossning på Fridhemsplan.. vi hamnade "mitt emellan" och visste inte vad vi skulle göra. Men till slut bestämde vi oss för att fortsätta framåt i alla fall. Telefonerna fungerade inte hela tiden, och vi var tvungna att lita på det folk sa. Men vi försökte meddela våra nära och kära att vi var okej.
 
Vi hade ju ingen aning om det som hände på Drottninggatan bara var en början? Folk var i panik.Men ändå så slog det mig hur måna vi alla var om varandra. Vi pratade med vilt främmande människor men på något sätt kändes det som att vi var vänner, vi kom varandra "nära" på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.Någonstans mötte vi en kille som frågade: "Vad är det som hänt?" och jag berättar om vad som hänt och han säger: "men det är ju jättelångt bort?" varpå jag svara: "Ja, fast vi har gått hela vägen därifrån, vi måste bort" och han säger: "Tack för infon- fortsätt gå" och såg lite ledsen ut, ledsen för vår skull ... 
Vi fortsatte gå, och gå ... och vi gick ända till Sundbyberg! 1,2 mil blev det enligt telefonen. Där blev jag upphämtad av mannen och de andra skulle bli upphämtade av dottern A, som satt fast i köerna. 
 
Då jag satte mig i mannens bil kände jag hur det liksom brast. Helt plötsligt behövde jag inte "vara vuxen" utan kunde få reagera... Mannen sa att det liksom "ångade" värme ifrån mig och jag antar att det var av adrenalinpåslaget. 
 
Väl hemma fick vi ju mer fakta om vad som hänt. Att det "bara" var en händelse. Vi sprang verkligen för våra liv, då vi ju inte visste vad som skulle hända. Men som tur var så hände det inte mer. Jag blev lite förundrad då jag förstod att han faktiskt fått med sig ett av betonglejonen, precis det som jag tänkt på några timmar tidigare. 
 
En fruktansvärd dag, för oss och för alla Stockholmare som var i närheten. Det enda som var bra var att de ju faktiskt grep en man redan samma kväll. Det kändes hoppfullt, och jag är ju evigt tacksam att jag inte gjorde "som jag brukar" och gick upp på Drottninggatan. *PUH*
 
I dag har jag känt mig mest "tom". Försöker "sortera" alla intryck och "syner". En väldigt konstig känsla ikroppen. Vi har varit hemma hos dotter F och fixat lite i lägenheten. Hon känner som jag ... svårt att förklara ... På måndag är hon ledig och då har vi bestämt oss för att åka in och besöka minnesplatsen på Drottninggatan. känns väldigt viktigt att vi gör det, ju förr desta bättre. Tror att det handlar lite om att få ett "avslut" och känna att det faktiskt inte är farligt att vara där.
 
Är SÅ TACKSAM att vi klarade oss helskinnade ur det här. Vi hade lite gärna kunnat vara offer, döda eller skadade... det får en att tänka efter, varför bryr vi oss om att bråka om småsaker?  
 
"Man ska inte vara här nu - jag vill inte vara här nu!"  jag kommer troligtvis aldrig glömma den kvinnans blick då hon sa detta till mig. 
 
BAMSEKRAMAR