0

Det närmar sig!

Jaha, lördag idag ... det betyder att det bara är 5 dagar kvar tills jag ska operera min tennisarm - som jag längtat !!! Det enda "läskiga" är ju att jag får gipsa armen och ska gå med det i upp till 5 veckor. Läskigt mest bara för att man inte vet hur mycket man kommer kunna fixa själv efter det. Naturligtvis är det ju också högerarmen, och jag är högerhänt. 
 
Antar att ungdomarna kommer att få agera "påkläderskor" ett tag :) 
 
Tittar på konståknings-vm och önskar igen att jag kunde snöra på mig skridskorna och ge mig ut på isen ... undrar om jag kommer ihåg hur man gör? Är det som de säger att det är med att cykla, har man en gång lärt sig så kan man det? Jag vet inte ... kanske kan jag prova nästa vinter, vi får se ! 
 
Har bakat en tårtbotten och fixar middagen till i morgon, då maken fyller år. Tänkte att jag gör en gryta som bara är att värma, även om det bara är mina sävrisar som kommer i morgon på dagen så är det alltid ett stressmoment med middagen efter det men i år är jag förberedd :)
 
Jag har även gjort en "to-do-ist" med saker jag måste beta av innan operationen, som jag vet att jag vill ha gjort inom den närmsta framtiden. 
 
I kväll är det Earth Hour också, OCH så ska vi inte glömma bort att STÄLLA FRAM klocken en timma. Jag brukar fixa det innan jag går och lägger mig, så alla klockor visar "rätt" då man vaknar. Hur gör ni?
0

Att inte få vara med ...

De sista dagarna har jag haft det väldigt stormigt känslomässigt. Det har hänt saker som gör att sår rivs upp igen, sår som alltid kommer att finnas där ...
 
Jag är ett skilsmässobarn - tre gånger om! Den första skilsmässan var den minst "tragiska", den mellan mina båda föräldrar, som fortsatt vara vänner genom de här näsan 40 åren, var inte särskilt dramatisk. Jag var 7 år och tyckte det var lite konstigt, så klart, men har alltid haft en bra kontakt med pappa, fastän vi inte alltid bodde på samma ort. 
 
Båda mina föräldrar gifte om sig. Mamma med en man som hade 2 barn redan (precis som hon) och sedan fick de ett gemensamt barn. Jag var alltså den enda "dottern" han hade och vi hade en väldigt nära relation. Han var ju "pappan" som liksom fanns i min närhet. 
 
I och med det här (och att även min far gifte om sig) har jag haft två av allting...två farmor och farfar, två "mammor", två "pappor" ... ja, ni förstår hur jag menar. Även om man inte har biologiska band så är man ju en familj. 
 
Sedan skildes de, båda mina föräldrar och jag måste säga att dessa skilsmässor var hundra gånger "värre" av olika anledningar. Jag var 17 år då mamma och K skilde sig. Det blev en bitter skilsmässa då det fanns otrohet med i bilden, och det var där han valde bort oss barn. Till och med sina 2 biologiska söner ifrån tidigare valde han bort. Det var som att vi inte "fanns" längre ... jag har ju förstått att det berodde på hans nya frus osäkerhet, och att hon inte ville att vi skulle ha någon kontakt, men hur kunde HAN blir så annorlunda? Var fanns den K som jag älskade och som ville vara min "pappa" ? Han bara försvann - ut i tomma intet? Hans 2 biologiska barn var heller inte välkomna hemma hos dem, och de har idag ingen kontakt alls (vilket är deras beslut och jag förstår dem)
 
Jag försökte ändå hänga mig kvar i hans liv. Då jag fick barn skickade jag bilder, och då han fyllde 50 tog jag med mig båda mina tjejor, och min lillebror D (som är den enda han inte stött bort) och åkte till hans "Öppet hus" ... Han blev så rörd över att vi kom. Man såg att hela han blev glad, och någonstans där under kunde jag skymta den K som var min "pappa" under alla dessa viktiga år i mitt liv. Även hans föräldrar ("farmor o farfar") var där och blev jätteglada att vi kom. Det kändes bra. Frun däremot snörpte på munnen och deras vänner blev föga förvånade då han presenterade oss som sina "stora barn": "- Har DU barn K ???" De visste inte ens om oss !?! I alla dessa år hade han lyckats undanhålla att han faktiskt hade ganska många barn. Det fanns inte ett foto som visade att han hade barn och helt klart var ju att han inte ville kännas vid oss, fast nu var han ju liksom "tvngen" då vi stod där, livs levande. 
 
Och eftersom han blev SÅ glad över att jag och tjejorna kom, så tändes ett nytt hopp inom mig igen ... men helt förgäves ... ingen mer kontakt mellan oss ... 
 
När han fyllde 60 fick jag av min lillebror D veta att de skulle resa bort och inte ha något kalas, men då han ju är vän med sin far på FB så kunde jag skicka ett pm: "Då jag hörde att ni åker bort så vill jag gratulera dig på den stora dagen, hade ni varit hemma hade jag givetvis kommit och grattat dig, men hoppas din dag blir bäst!" 
 
Det tog några veckor, sedan kom det ett svar: "Tack. Kram K" VA´??? Inget "kul att du kom ihåg" eller "hur mår ni?" INGET INGET INGET INTRESSE!!! Och återigen kom den lilla svikna flickan fram i mig, flickan som liksom "törstar" efter att få ha en relation till sin "pappa", men som bara inser att han gång på gång väljer bort henne ... tyvärr kan hon inte bara välja bort honom, det känns inte rätt . Jag VILL ju ha en relation, men gång på gång blir jag "ratad" så man kan ju undra vad som driver mig? 
 
Och nu har det rivits upp känslor igen... härom dagen dog K´s pappa - min "farfar". Helt plötsligt vill jag ju "finnas där", för honom, för mina bröder, för min "farmor" - ja för alla som behöver ... men allra helst för K ... Men har jag rätt att känna så här? Jag hör ju faktiskt inte till dem längre? Jag har inga blodsband till dem, de är inte "mina" på något vis ... och ändå känns det så tungt? Alltså, att "farfar" dör är inte så konstigt, han är över 90 år vid det här laget, men det här att jag inte är med i familjen? Jag hör inte dit... jag har ingen "rätt" att komma och känna så här. Eller, egentligen har väl alla rätt att känna vad de vill, men jag är sååå utanför på något sätt ... Vet inte hur jag ska förklara, utan jag hoppas bara att ni förstår. 
 
Att vara vuxet skilsmässobarn i en blandfamilj är inte lätt! Hur/vad gör man? Och så kan jag bli arg på mig själv: "Varför bryr du dig ens ??? Han vill inte att du bryr dig?" Eller vill han det? Och om jag INTE bryr mig, vad händer då? Ja... troligtvis ingenting ... men jag vill bry mig, och vill FÅ bry mig...
 
Ja, som ni ser så är jag känslomässigt helt upside down just nu ... :( 
 
kramar
1

Alltså jag försökte ...

... men tyvärr, mitt estetiska sinne tillåter inte att jag har 2 olika strumpor på mig !!! Det är bland det värsta jag vet (ja, det och hål på strumporna) Men är jag en dålig människa nu? Jag försökte verkligen att utmana mig själv, men det gååår inte. Jag retar mig något så fruktansvärt på det, och då är det liksom inte värt det... jag gillar olika jag med ! Trots 2 svarta strumpor på fötterna - så det så !!! ;)
 
...hoppas jag får rocka ändå ..? 

Liknande inlägg