0

Vilken hyllning!

I dag har det gått en vecka sedan ungdomarnas värld rasade ... en vecka utan sin vän, men de har väl aldrig varit så här "nära" honom ändå på något sätt. De har upprättat en minnesplats, en grill plats där de suttit och eldat och pratat minnen, och igår ... den stora HYLLNINGEN!

Dottern A fixade ett evenemang på FB : "Börna för J". De brukar hålla till uppe på Biltemaparkeringen, och polisen brukar åka förbi och köra bort dem ifall de sladdar etc
 
Den här kvällen var det inte mindre än 40 (!!!) bilar som brände däck för J. Dottern A skickade flera filmer och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det gör så ONT i hjärtat att se dem, vilka fina "ungar" vi har! 
 
Efter det blev det kortege genom staden och då var det inte mindre än SJUTTIOEN bilar som var med, allt för att hylla vännen J. Jag hoppas verkligen att han "såg" och "kände" deras hyllning. Hans 2 systrar + systerson var där och de hade klappat om A och sagt  "Det här gjorde du jäkligt bra!" 
Kan bara tänka mig hur rörda de måste ha varit över allt, då JAG blev det bara av att se filmerna 
 
Dotter A skrev även: "Är tom på ord, så mäktigt" och det förstår jag. Polisen hade inte brytt sig, jag antar att de vet orsaken till denna kväll. Men i NT stod det däremot att de som bodde i närheten hade klagat på "buskörning" men det måste ha varit några som åkte tillbaka dit efter kortegen, för det var Så sent som 01:25
 
Nu får vi se hur nästa vecka fortlöper. Jag kan inte göra annat än tala om att jag "finns" här för henne och att jag älskar henne. Kan inte "påskynda" processen/reaktionen på något sätt, men jag hoppas att de får ett bra avslut då begravningen är (vilket inte är klart än)
 
0

Ibland blir det bara för mycket ...

Det har gått några dagar nu, sedan dotterns vän försvann.
 
Under dessa dagar har jag sett dottern A under väldigt korta stunder då hon varit hemma och bytt kläder. I dag kokade vi 2 termosar med kaffe som de kan ha då de sitter där vid minnesplatsen de upprättat ute hos hans pappa. Och igår tog hon med sig en gravlykta som blivit liggandes här hemma, en hjärtformad "sten" med ordet "Kärlek" på och ett liggunderlag så de har något att sitta på då de sitter där. 
 
Hon har tagit på sig rollen att se till att alla andra mår bra. Hon "flyr" ifrån sina egna känslor och jag tror hon är rädd för att bli lämnad själv med sina egna tankar, därför sover hon även hemma hos vännen P och de behöver varandra just nu. De stöttar varandra. 
 
Minnesplatsen blir bara större och större. Hans mor har i af sagt till dem att ALLA är välkomna på begravningen, och det tror jag blir bra, så de får ett riktigt avslut. 
 
Går in på hans FB emellanåt och ser allt fint som alla skriver, bilder de lägger upp och det SMÄRTAR i hela mammahjärtat ... Jag vill hjälpa, men kan ju inte göra annat än att finnas här. Men det är så sorgligt att se dem behöva gå igenom all den här smärtan. Ändå så är det ju just det de behöver, de måste få känna sorg, ilska, förvirring, men också gemenskap. 
 
Hur kan en så ung människa välja att avsluta sitt liv? De trodde ju att de hade hela livet att ses, att säga allt det där de ville säga, att ha allt det där roliga som de redan börjat ha tillsammans ... nej, det är helt ofattbart och självklart är deras frågor många. 
 
I går tog "Fältarna" kontakt med A och sa att de ska ha en samtals-kväll nästa vecka dit alla som vill får komma och prata med sådana som är utbildade. Hon tog tacksamt emot den informationen. Jag är väldigt glad att de tänkte på alla dessa som INTE går i skolan längre. De har inget naturligt "Skyddsnät" som fångar upp dem, utan de står där ensamma med sin sorg och saknad. Så vi är superglada över att de tog kontakt. 
 
Själv vet jag inte hur jag ska bete mig riktigt...det gör så ONT att se hur de lider, hur de önskar att han ska komma tillbaka... och då jag tänker på det nu så rullar tårarna ... kan inte hjälpa det, för hela den här historien är som ett stort svart hål, där det inte finns någon riktig botten  - och mitt där i befinner sig min dotter och hennes kompisar ... 
 
...men jag finns här, det vet hon, och jag längtar tills hon kommer tillbaka och börjar må bra igen ... 
 
0

Upp som en sol - ner som en pannkaka

Ja så kan man sammanfatta den här helgen.
 
Jag fyllde ju år, i fredags, men vi hade bestämt med våra vänner att vi skulle gå ut och äta i lördags istället. Så det gjorde vi. En supertrevlig kväll, med god mat, hög stämning och en väldigt väldigt minnesvärd kväll på alla vis. 
 
Då vi gick ut från restaurangen fick jag syn på en dam med en hund som var skrämmande lik Kajsa, så jag ropade: "Roggi!" och han vände på en 5-öring och kom springande. Han gnydde och visste inte HUR hans skulle bete sig. Alltså, det här är en av valparna ur den 2:a kullen. Vi har väl setts någon gång per år, men absolut inte inne i stan, så det var helt ny mark, och ändå, det var inget tvivel som helst över att han kände igen mig! :) sådant värmer i hjärtat :) 
 
Dottern A skjutsade oss hem och sedan skulle hon vara "chaufför" åt några vänner. 
 
I går(söndag) var vi lite sega här hemma. Det är ju inte så ofta vi går ut så där, så man är ju allt annat än van *haha* Sedan kom dottern A hem och hon och mannen mekade med hennes bil. Sedan skulle hon iväg - alltid på språng ... 
 
Efter ett tag skrev hon till mig: "J har skjutit sig, han finns inte mer" 
 
*NATTSVART*
 
En vän till henne har alltså tagit livet av sig, men sin pappas gevär, utan att lämna något brev eller ha visat något som skulle kunna göra att de förstår varför han gjorde det..? Han var bara 20 år och valde att avsluta sitt liv? Kvällen innan var han på krogen och umgicks med sina vänner? Den sista som träffade honom var en annan vän som kört han hem på natten. Inte ett endaste tecken visade han, på vad han hade för planer..? 
 
Och det är så himla tragiskt, inte bara för familjen, utan för hela umgängeskretsen. Nu är det massor av unga själar som inte riktigt förstår vad som hänt, som inte kan förstå varför, och som mår väldigt väldigt dåligt...däribland dottern A... och det gör så ONT i mig att man inte kan förklara eller ens hjälpa, det enda jag kan göra är att finnas här, när hon väl behöver mig ... 
 
 
 

Liknande inlägg