0

När hjärtat går i tusen bitar ...

Dagen man inte ens kan föreställa sig ska komma, dagen då man inser att den man älskar inte är den man trott ... ja, det händer, i livet...
 
Men hur kan en människa, som man känt så länge, bli som förbytt från en dag till en annan? Hur är det möjligt att man förändras så att alla i ens närhet står som frågetecken och inte förstår någonting? 
 
Att sedan försöka lägga över "skulden" på den andra personen, för att man själv inte kan "stå" för vad man gjort/gör? 
 
Alla år känns som "bortkastade", fast det är väl klart att de inte är, det har ju hänt många bra saker dessa år också, men det är svårt att liksom tänka på dem nu, då sveket är ett faktum...
 
Och det blir ju inte bättre för att man vet att den här personen inte har NÅGONSTANS att ta vägen heller. Var ska människan ta med sig sina kassar med kläder och prylar? Människan har ingen annan familj som ställer upp, de har sina "egna problem" och därför blev relationen så mycket mer än bara ett "vanligt" förhållande. Jag har lagt ner mycket tid och energi genom åren, för att den här personen ska trivas med sitt liv, och nu blir det så här? 
 
Hjärtat går i tusen bitar och jag vet inte hur jag ska hantera det här ..? 
 
Men det gör sååå ont att se hur en person kan såra någon som man älskar så mycket ... <3 
2

Livet ...

Livet =  Något vi tar för givet, något vi tror ska finnas där, varje dag i många många år ...
Men ibland blir det inte så. Ibland blir vi fråntagna våra nära och kära alldeles för tidigt ... 
Och nu har precis det hänt. 
 
En av mina "äldsta" bloggvänner, som lärde mig massor om att blogga, olika "utmaningar" i bloggarna, fotoutmaningar, tävlingar i bloggen, som gjort en viktresa precis som jag, och som jag pratade mycket plastikoperationer med ... hon har hela tiden funnits där och vi har haft kontakt dels via bloggarna men också genom att vi spelat Wordfeud - varje kväll i många år ... 
 
Minns ni då jag åkte tåg till Borås för att köpa min 3:e  Mitsubishi Galant, efter att ha krockat och fått ont i nacken? Den resan förgylldes av att vi träffades IRL och det som slog mig var hur lättsamt det mötet var. Vi satt på ett café och pratade och pratade, skrattade och det var jobbigt att behöva bryta upp, men jag hade ju en bit att köra för att komma hem. 
 
Fina glada Nett som även förgyllt mitt liv med en så fin virkad turkos uggla. (Just det här med att älska turkost hade vi gemensamt också) och några veckor senare kom det även en nyckelring med en liten virkad uggla på - så söta!!! .
 
Tyvärr finns hon inte mer. 
Jag läste på hennes fb-sida och insåg att något hänt.
Något hemskt, ja det värsta ... 
 
Just nu går tankarna till hennes sambo, son, döttrar och det lilla barnbarnet som hon älskade så mycket.<3 <3 <3
 
Och i dag såg jag på min telefon att våra "matcher" på wordfeud har "gått ut" tidsmässigt, och det blev en påminnelse igen ... :( 
 
Men glada fina Nett, jag hoppas du har det bra där du nu är och att vi ses en dag igen! <3 
 
 
 
 
1

2,5 veckor...

...tiden bara springer förbi ... Tåget avgår ifrån perrongen, men jag står ensam kvar och stampar...
 
Var till Täby Centrum och helt plötsligt mötte vi 2 poliser varav den ena hade ett automatvapen hängande på sin högra sida. Det gick som en iskall stöt genom hela mig, jag blev yr och fick svårt att andas, men lyckades hålla undan painikattacken ... Likadant blir det om någon kommer springande -jag scannar av området direkt. För att inte prata om sirener. Panik, panik PANIIIIIK!!! Pulsen går i 290 och inombords känner jag mig så tom ... tom på allt. 
 
Psykologen säger att min hjärna fortfarande är på flykt. Och för att få bort det måste man helt enkelt "mata" den med lugn. Därför har jag bestämt mig för att gå på Drottninggatan så fort tillfälle ges. Och för varje gång kommer jag närmre normaltillståndet. 
 
Fick i af sömntabletter så jag nu kan sova. Känns skönt och jag sover så djupt att jag inte drömmer, eller i af kommer jag inte ihåg några drömmar. 
 
Ja, så är läget just nu...
kramen
 

Liknande inlägg